Jag är inte här för att skälla på knull-kulturen, avskaffa Grindr eller låtsas att sex är boven. Jag gillar sex. Jag gillar begär. Jag gillar den där särskilda elektriciteten hos män som vill ha män, utan ursäkter. Det här är ingen moralpanik. Det här är ett inlägg om mönsterigenkänning.
Som vanligt åkte jag hem, norrut, för att fira jul med familjen i nästan en vecka. När jag var där öppnade jag Grindr några gånger, inte för att hooka upp utan för att faktiskt chatta med några personer som jag brukar chatta med när jag är där uppe (och ibland träffa för att ta en kaffe och uppdatera om livet). Och som vanligt möttes jag av de sedvanliga ”läget/kan du hosta/letar?”-frågorna från huvudlösa profiler. De är oftast ganska banala och jag brukar inte lägga någon större vikt vid dem. Men den här gången fick det mig att tänka på hook-up-kulturen i bögvärlden och hur den bidrar till ofrivillig ensamhet.
För något fortsätter att dyka upp bland oss bögar. Stillsamt. Ihärdigt. I samtal som börjar med dejting och på något sätt slutar i en märklig känsla av emotionell undernäring. I skämt som får ett skratt och sedan inget mer. I det där ögonblicket efter sex när ingen sträcker sig efter sin telefon, men ingen sträcker sig efter varandra heller.
Gay manlig ensamhet ser inte ut som ensamhet ”ska” se ut. Den ser inte ut som isolering eller socialt misslyckande. Den ser ut som valmöjligheter. Den ser ut som tillgänglighet. Den ser ut som att exakt veta vem man ska skriva till klockan 23:47 en onsdag för att slippa somna ensam.
Och ändå är vi här.
De flesta av oss valde inte emotionellt avstånd. Vi föll in i det eftersom systemet vi klev in i fungerade skrämmande bra i början. Hook-up-kulturen löser ett verkligt problem: tillgång. Tillgång till kroppar, till beröring, till andra män som ville det vi ville utan att kräva vårt emotionella CV i förväg.
Historiskt sett spelar det roll. Att kunna begära öppet, mötas utan kodspråk och röra vid varandra utan rädsla är inte ytlig utveckling. Det är överlevnad som blir njutning. Den som låtsas något annat ljuger, eller är väldigt ny.
Men system som löser akuta problem tenderar att stanna längre än de borde. Och hook-up-kulturen gav oss inte bara tillgång. Den tränade oss. Tyst, men effektivt.
Trots sitt rykte är hook-up-kulturen inte kaotisk. Den är disciplinerad. Den bara annonserar inte det. Med tiden lär den oss exakt vad som belönas. Emotionell effektivitet är bra. Begär är bra, så länge det är tydligt, inramat och förbrukningsbart. Allt som saktar ner börjar kännas misstänkt.
Nyfikenhet utan sexuell utdelning känns märklig.
Känslor utan ironi känns riskabla.
En längtan efter kontinuitet känns som ett vibe-brott.
Ingen förklarar det här. Vi lär oss genom att se samtal dö. Vi lär oss genom att märka vilka meddelanden som får svar och vilka som försvinner in i det digitala efterlivet. Till slut slutar vi skicka de meddelanden som inte fungerar.
Så blir emotionell distans till kutym.
Vi delar inte för mycket. Vi hänger inte kvar. Vi ställer inte frågor som kan kräva djup. Vi håller det enkelt, kåt och i rörelse. Alltid i rörelse. Framåt känns tryggt. Inåt känns rörigt.
Våra känslor försvinner inte i den här modellen. De leds om. Ensamhet blir kåthet. Längtan blir begär. Ett behov av kontakt blir en bättre profilbild och ett något mer specifikt filter. Det är inte falskt. Det är bara ofullständigt.
Begär är lättare att erkänna än behov, eftersom begär har regler. Sex har manus. Sex har utgångar. Sårbarhet står bara där naken och frågar vad som händer nu.
Att prata om känslor i bögars utrymmen är svårare än vi gärna vill erkänna, och inte för att vi är känslomässiga analfabeter. Det är för att det finns väldigt få neutrala zoner. Heteromän får öva emotionell intimitet i vänskaper som förutsätts vara icke-sexuella. Det antagandet gör enormt mycket jobb. Vi får sällan det jobbet gjort.
Vänskaper mellan män kommer ofta förladdade för oss. Attraktion. Jämförelse. Historia. Projektion. Missade chanser. Inbillade chanser. Även när inget händer, händer något. Så när vi öppnar upp känslomässigt blir signalen störd.
Delar vi eller flirtar vi?
Knyter vi band eller eskalerar vi?
Ber vi om stöd eller provspelar vi?
Efter ett tag bestämmer sig många av oss för att det är enklare att låta bli. Tystnad är renare. Kåthet är tydligare. Sex kräver inga förklaringar.
Vissa av oss går all in på det här och kallar det frihet. Inga känslor. Ingen anknytning. Bara sex. Bara kroppar. Bara utlopp. Och ärligt talat, efter år av att gömma oss kan den fasen kännas nödvändig. Det tänker jag inte ta ifrån någon.
Men här är delen ingen marknadsför. Att rensa bort emotionellt sammanhang från sex gör det inte neutralt. Det gör det högljutt. Vi slutar jaga kontakt och börjar jaga intensitet. Nyhet ersätter djup. Volym ersätter mening.
Vi slutar med liv fulla av möten och väldigt lite ackumulation. Mycket beröring, ingen kontinuitet. Mycket intimitet, ingen historia. Bekräftelse som avdunstar i samma ögonblick den tas emot. Vi är upptagna. Vi är mätta. Och ändå på något sätt undernärda.
Lägg till detta att många av oss lärde oss emotionell självtillräcklighet tidigt. Inte för att det är dygdigt, utan för att det var säkrare. Vi lärde oss att hantera oss själva. Att lugna oss själva. Att inte behöva för mycket.
Den färdigheten hyllas. Vi är chill. Lågdrama. Självständiga. Den sortens män folk gillar eftersom vi inte kräver så mycket. Tills den dag vi inser att vi är ensamma och absolut inte har någon aning om hur man säger det utan att känna att man misslyckats som fungerande vuxen.
Vi vet hur man överlever ensam, men vi vet inte hur man tar emot en kram.
Och att be om det känns pinsamt. Som att dyka upp sent till en kurs alla andra verkar ha gått klart redan.
Utifrån ser det ut som val. Vi är aktiva. Vi deltar. Vi sitter inte hemma och stirrar in i väggen. Men val kräver alternativ, och kulturen erbjuder inte många. Om vi kliver ur riskerar vi osynlighet. Om vi ber om mer riskerar vi att stämplas som intensiva. Om vi saktar ner riskerar vi att bli lämnade bakom.
Så de flesta av oss stannar. Inte för att vi är dumma. Utan för att systemet fortfarande ger oss precis tillräckligt för att fortsätta.
Det finns också en tystare konsekvens som smyger sig på: emotionell färdighetsförlust. Om större delen av vår relationserfarenhet är snabb, sexuell och utan kontinuitet börjar långsammare emotionella processer kännas obekanta. Inte skrämmande. Bara obekväma.
Hur ber vi om konsekvens utan att låta behövande?
Hur uttrycker vi omtanke utan att antyda ägande?
Hur stannar vi när det alltid varit tryggast att gå?
Det är färdigheter. Färdigheter kräver övning. Kulturen belönar inte den färdigheten. Därmed blir övningen lidande. Moment 22.
Vänskaper tar också stryk. Eftersom vänskap är komplicerat och romantiska relationer instabila, hamnar emotionella behov ofta i en flaskhals hos en person. En partner. Ett situationship. Någon som blir den enda behållaren för allt. När det tar slut slår ensamheten till som ett strukturellt haveri, inte bara på grund av förlust, utan för att det inte finns någon annan som kan ta över.
Åldrande skärper allt detta. Bögkulturen älskar ungdom på samma sätt som startups älskar disruption. Högljutt. Kortvarigt. Utan pensionsplan. När åtråvärdheten bleknar upptäcker många av oss att vår sociala synlighet var villkorad. När uppmärksamheten torkar ut, gör också vår känsla av plats det.
Det här handlar inte om att förbjuda hook-up-kulturen. Sex är inte boven. Begär är inte problemet. Problemet är vad som händer när sex blir den enda socialt accepterade formen av närhet. När emotionell ärlighet måste smyga sig in förklädd till flirt. När omsorg bara är välkommen om den är på väg någonstans.
Problemet är inte att vi rör vid varandra. Det är att vi inte stannar.
Att ta sig ur det här är inte dramatiskt. Det är irriterande osexigt. Det handlar om att bygga vänskaper som medvetet är icke-sexuella. Att skapa rutiner som inkluderar människor utan eskalering. Att ha samtal som inte är provspelningar. Att låta emotionell klumpighet finnas utan att behandla den som ett personligt fel.
Det kräver också att vi dödar en väldigt populär myt: att emotionell självtillräcklighet är den högsta formen av maskulinitet. Det är den inte. Det är en överlevnadsanpassning som stannat för länge.
Vi är inte trasiga. Vi är motståndskraftiga, anpassningsbara, roliga och extremt socialt kompetenta. Många av oss lärde sig bara att överleva långt innan vi lärde oss att knyta an. Hook-up-kulturen skapade inte det. Den gav det en form som fungerade ett tag.
Och nu gör den inte det längre.
De flesta av oss valde inte emotionellt avstånd. Vi anpassade oss till en miljö som belönade det. Att ta sig därifrån betyder inte att förkasta begär. Det betyder att bygga utrymmen där begär inte gör allt emotionellt arbete.
Och det mest Roinenesiska man kan säga här är detta:
Om vi känner oss ensamma i liv som ser upptagna ut, är vi inte defekta. Vi märker bara glappet mellan att vara åtrådd och att vara omfamnad.
Det är inget misslyckande.
Det är medvetenhet som äntligen hunnit ikapp.
The Roine Playground 